Fonseca Vintage Port 1985 (Ännu en årgång då jag inte var i existensstadium)

Douro dalen definierades och etablerades som ett skyddat område redan 1756, vilket gör området till ett av de äldsta i värden. Chianti (1716) och framför allt Tokaji (1730) är dock ännu lite äldre. En av de stora förändringarna på senare tid skedde på 1920-talet, då man på allvar började forska kring druvsorterna och lärde känna deras personligheter och krav. Före första världskriget var det vanligt att ha ett stort antal druvsorter sida vid sida, ofta uppemot 30 stycken! Självklart är det omöjligt att få alla att trivas i samma macroklimat. Framförallt var det vid skörden svårt att bara plocka mogna druvor när alla stockar har olika växtcykler. Idag finns det 90 tillåtna druvsorter i Douro dalen, varav 29 är rekommenderade och 5-6 anses som de finaste. Viktigast av alla är dessa tre:

Touriga Nacional är druvan som i störst volym letar sig ända in i de bästa producenternas finaste flaskor. Denna kvalitetsdruva kombinerar stram struktur med finess, extrakt och kropp, utvecklar komplexa aromer under sin långsamma mognadscykel på flaska. Ger även fantastiska rödviner på egen hand.
Touriga Francesa är den mest odlade druvan i Douro, (ca 20 % av rankorna). Populär för sin förmåga att trivas och kunna ge kvalitativ frukt i heta och bördiga jordar, samt för sin motståndskraft mot sjukdomar. Skördeuttaget blir ofta lågt och druvorna kan få svårt att mogna väldigt torra år. Bidrar med kraftiga tanniner och intensiv aromatik.
Tinta Roriz (Tempranillo) är den andra mest odlade druvan i regionen och trivs i mycket fattiga jordar. Gillar inte skugga och vill inte ha Douro floden för nära, då drabbas den av Odium. Aromerna kompletterar de andra druvornas och ofta är Roriz lite mjukare i sin struktur än Touriga National.

Dekanteras lite slarvigt och dricks till hälften. Nu tre dagar senare är vinet svart som "17" och ger ett ungt intryck. Rimmen visar mycket svag orange reflex. De 24 åren på flaska hålls dolt för ögat. Doften uppvisar härlig balans mellan stram extraktrik kryddighet och solmogen, fullkomligt bombastisk fruktighet. Ett koncentrat av skogens mörka bär, den läckraste lakrits du kan tänka dig och en fräshör som av nyplockad mynta på morgonen. Bakom dessa primära aromer hittar jag mörka chokladdesserter och en eggande violton. En ungdomlig doft! Frukten har börjat blomma upp ordentligt men några mognadstoner har inte utvecklats än så länge. Vansinnigt vad länge man måste vänta med dessa jävla Douroviner! Var är Michel Rolland!!

(skämt åsido) Smaken drar nästan mot grädde i fyllighet och är stor och hög på alla sätt. Friska syror balanserar sötman väl, vilket såklart är ett baskrav. Frukten är så stor att den nästan inte får plats. De mörka bären och katrinplommonen attakerar direkt vid ankomsten och våg efter våg av choklad, lakrits, svarta vinbär, cederträ, kryddor, och underbar fräshör sköljer in bland kinderna. Strukturen på tanninerna är fin som sand vilket är det enda som tyder på mognad. Sammanfattningsvis tycker jag att vinet är bättre idag än för tre dagar sedan och gissar på en peak där frukt och mognad möts omkring 2020-2040 efter kristus.

95 P (ca 100 Euro för 75cl)

Stöd mig i Rioja Sommelier Award 2010!